Måndagsskriv 26 April 2021

Dagens ord: Hallsbergs tågstation, utforska, räkna, ilska.

Himlen låg mörk över Hallsbergs tågstation och luften kändes tung av annalkande regn. Kråkan som låg på perrongen ryckte fortfarande lite i nacken när Moa hukade sig över den. Hon nynnade sin favoritvisa, den som mamma brukade sjunga för henne när hon skulle sova, och strök mjukt över vingen tills kråkan stillnade och somnade in. Den var så vacker i sin kolsvarta skrud. Moa förde ett finger över vingens fjädrar och räknade dem tyst för sig själv.

Nu lyfte Moas mamma blicken från mobiltelefonen och vände sig mot henne. "Nej, usch Moa! Rör inte den där."

Moa reste sig och sträckte fram händerna för att ta emot handspriten hon visste att mamma alltid hade nära till hands.

"Pappa är visst lite försenad. Vill du gå upp dit och titta när tåget kommer?"

Moa nickade och tog sin mammas hand. Hon kände att mamma var lite tveksam, fastän hon faktiskt gnuggat händerna noga i spriten. Men snart kramade mamma tillbaka med sin stora hand över Moas lilla och de gick tillsammans mot glasbron som sträckte sig över rälsarna.

Flera tåg kom och åkte men inget av dem var det de väntade på. Moa tryckte händerna och ansiktet mot glaset och såg ner mot perrongen. Hon hade på sig sin finaste klänning idag och ryggsäcken med Dora Utforskaren som hon fått av sin pappa förra gången han var hemma. Tiden gick så långsamt. Kråkan låg kvar och människor passerade i cirklar runt den, utan att bry sig mer än om sina rena skor. Himlen mörknade ytterligare och nu började regn smattra mot gångbrons tak. Moa ryckte till av en plötslig duns. Hon vände sig mot sin mamma som hade riktat blicken uppåt. Fler dunsar följde. När Moa tittade ut igen såg hon fåglar falla mot marken som om de själva vore stora regndroppar. Hon kunde inte längre avgöra vilken av alla som varit den hon tröstat i dess sista ögonblick. Människorna som tidigare gått omvägar runt den började falla ihop och någon skrek av chock över vad som utspelade sig nedanför dem. Hon kände mammas armar slutas om henne och de stod där tillsammans. Förskräckta och förstenade bevittnade de kaoset utanför. Fåglar och människor fallna och orörliga. Men inte länge till.

Här och där började det rycka i ben och vingar. Ryckningarna spreds långsamt genom hopen av kroppar. En man reste sig stapplande och släppte ut ett ilsket vrål som ekade över den nu fasansfulla scenen. Det lät smärtsamt och omänskligt och en ilning gick genom Moas kropp samtidigt som hennes mammas omfamning hårdnade så det nästan gjorde ont. Ostadigt och knyckande med nacken började mannen röra sig mot gångbron.